Sagan om de tre träden Avsnitt 4

Jag förstår att alla mina läsare har väntat på den spännande fortsättningen på sagan om de tre träden. Men nu är er väntan slut. Här kommer kapitel 4

De tre träden

Kapitel 4

Nästa dag sprang Alicia och hämtade grannarna. De satte sig i köket. Mormor berättade vad som hänt. Och utan att tänka sig för sa Göte:

- Du skulle ha låtit dem ligga där.

- Du skulle ha rullat ner dem i groparna efter träden.

Mormor tittade förskräckt på dem.

- Det kunde jag inte göra. Då hade de dött. Då hade platsen strålat ut ondska i stället för godhet. Det är nog att de stackars, onda människornas blod rann ner i jorden där träden stod.

Göte och Gösta rodnade. De tittade på varandra och skämdes.

- Förlåt, vi tänkte oss inte för. Det märks redan att träden är borta, sa Gösta.

De satt länge och samtalde med varandra. De gick in och tittade på Avund och Girig som låg bleka och medvetslösa i rummet innanför köket. Hur länge skulle de ligga så? Skulle de vakna någon gång. I deras dal brukade skador läkas fort. Men hur skulle det bli nu, när de goda träden var borta. De gick ut och satte sig vid köksbordet igen. De tittade på varandra. Till slut sa Göte:

- Vi får samla ihop alla män i vår dal och gå iväg till dalen på andra sidan bergen och tvinga dem lämna tillbaka våra träd.

- Det går inte. Våldsamheter förstör trädens förmåga att bära frukt, sa mormor.

- Men då kommer inte heller Skräck eller någon annan ha någon glädje av dem, sa Gösta.

Det höll mormor med om. Efter en stunds funderande sa Göte:

- Jag tror att den enda möjligheten är att Skräck själv ändrar sig och kommer tillbaka med träden frivilligt. Men hur det ska gå till vet jag inte. Vi får avvakta och se vad som händer.

- Vi har det bra här, men vi har glömt bort att folket i granndalen har det svårt. Vi måste hjälpa dem.

- Det går inte. Det är ingen idé att hjälpa människor som bara slåss och förstör.

De samtalade ett tag till. Sen var Göte och Gösta tvungna att gå. Det började bli mörkt. De satte på sig sina jackor, skakade hand med mormor och Alicia och gick ut genom dörren.

Mormor stod och tittade efter dem där de försvann bakom vägkröken. Sedan gick hon in och stängde dörren tyst efter sig.

- Gå och lägg dig, Alicia. Det är sent. Jag ska titta till våra stackars skadade tjuvar.

Avund och Girgig var fortfarande medvetslösa. Hon försökte väcka dem, men det gick inte. Hon ställde två glas vatten bredvid sängarna och gick sedan och la sig.

Alicia kunde inte sova. Hon låg och tänkte på vad mormor sagt om att hjälpa människorna i den andra dalen. Vi har bara tänkt på oss själva, tänkte hon. Vi kunde ha delat med oss av äpplena. Nu är det för sent. Just som hon tänkt den tanken, la hon märke till ett ljus utanför fönstret. Det är månen tänkte hon. Men vad den lyser starkt. Så brukar inte månen lysa. Hon ställde sig upp, drog på sig en tröja och stack fötterna i sina träskor och gick ut. Ljuset kom från toppen av Snöklint. Nu var det så starkt att hon hade svårt att titta på det. Hon kisade med ögonen och skuggade med handen. Då upptäckte hon att ljuset kom närmare. Det gled ner från berget och fram mot henne. Men konstigt nog blev hon inte rädd. Allt kändes bra. Det var ett litet lamm. Det stannade när det bara var tio meter bort. Ögonen var bruna och fulla av vänlighet och godhet. Det kändes gott att se in i dem. Då hörde hon att lammet sa något. Men hörde inte rösten med sina öron. Den kom inifrån hennes huvud.