Jag läste en artikel i Världen i dag som hade rubriken: "Det är bra att skämmas" Han som skrev där berättade att han inte vågar ta med sig ofrälsta människor till gudstjänster. Det största hindret var att han var rädd för vad vissa församlingsmedlemmar skulle göra under gudstjänsten. Tänk om H ställer sig upp och ber. Han ber ju så konstigt och länge. Och fru S ropar så väldigt när hon profeterar. Då blir det ju så pinsamt. Vad ska mina ofrälsta vänner tänka? Artikelförfattaren efterlyste en gudstjänstmiljö som var begriplig samtidigt som den var andlig. Den fick inte vara skrämmande och konstig. Jag kan ana vad han menar. Jag har känt så ibland också.
Men det Gud gör är inte alltid begripligt, det är inte alltid så som människor vill ha det. Gud verkar inte efter våra mallar. Efter att människorna hade lyssnat på apostlarnas predikan den första pingstdagen så sa de att apostlarna var fulla av sött vin. Man kan också tänka på bibelord som 1 Kor 1:27 Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta de starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.
Men sker det ovanliga och märkliga och konstiga saker under gudstjänsten så är det viktigt att det är gudainspirerat. Då kan det obegripligaste bli till uppbyggelse och välsignelse även för en helt ovan gudstjänstbesökare.
Jag kommer ihåg vad Roger Price berättade under ett av tältmötena i Ljungskile. Han berättade att han varit väldigt nervös en gång när han tagit med sig några av sina ofrälsta vänner till en av deras livliga gudstjänster. Inom sig hade han bett att man den här gången inte skulle be så högt och inte lovprisa Herren på det vanliga högljudda sättet. När lovsången började så satt han därför stillsamt i sin bänk och bad tyst att hans vänner inte skulle bli rädda och gå. Men när han suttit tyst och blundat en stund så ställde han sig trots allt upp och började lovsjunga som han brukade. Och det första han la märke till när han ställde sig upp var hans vänner som hoppade och klappade i händerna och lovprisade Gud.
När det som sker är inspirerat av Gud så flödar välsignelsen och det obegripliga blir begripligt.
2 kommentarer:
Det har hänt mig en gång för några år sedan att jag skämdes. Våra vänners flicka gick i söndagsskolan med Mathilda. När det var söndagsskolsfest var mamman med dottern. Vi var iväg till en gård utanför Askersund och det kändes som ett perfekt tillfälle att ha henne med, som ofrälst och som jag upplevde det, ibland lite kritisk till kyrkan.
När vi hade fikat och haft lite aktiviteter skulle det bli en kort avslutning inne i kapellet. Då är det en kvinna i min ålder som talar, och hon talar kring ämnet tungotal. Hon blir väldigt inspirerad och det slutar med att hon talar i tungor och jag ser att min väninnna är väldigt besvärad.
Jag upplevde det inte som Guds mening den gången.....jag skämdes.........jag tycker fortfarande inte att det var rätt möte att tala om tungotal, dels för att det var många små barn där och min väninna som inte brukar gå till kyrkan.
Har givetvis inget emot tungotal, jag talar ju själv i tungor, men där tycker jag bibeln är ganska klar att det står att man inte ska göra det inför folk som inte förstår.
Min väninna har som tur är varit i kyrkan sedan dess, hon var med när Johannes barnvälsignades, när tjejerna döptes, och när Linnéa konfirmerades, men inga andra möten.
En liten berättelse bara om en gång när jag skämdes.......men visst har du rätt i att Gud kan göra under när vi inte alls förväntar oss det!
Kram Annemari
Tack för din fina kommentar.
Rune
Skicka en kommentar