Något att läsa för den som har läst ut alla sina böcker.
Jag har översatt en gammal folksaga som jag hittade i en bok som jag köpte i London 1997. Boken heter: A sackful of stories for eight Year Olds. Den engelska titeln är Tim O´Leary
Jon och Erik
En gång för länge sedan bodde två skogsarbetare i en liten by i utkanten av en stor skog nedanför ett högt berg. De hette Jon och Erik och var mycket goda vänner.
En dag när Jon kom hem från sitt arbete i skogen gick han upp på det höga berget för att titta på solnedgången. Då fick han se ett troll som satt på en sten bredvid ett stort hål.
- Vad är du för en figur? undrade Jon.
- Jag är din vän, Erik, sa trollet.
- Men du ser ju ut som ett troll, sa Jon.
- Jo du förstår, sa Erik. I går när jag var ute i skogen, så kom jag till en grotta som jag aldrig sett förut. Jag gick in i grottan. Inne i grottan fanns tre dörrar. En dörr var gul, en var grön och en var röd. På marken utanför grottan låg en massa magiska, vassa stenar. Jag skar mig på en av dem och förvandlades till ett troll och hamnade här. Jag sitter fast på den här stenen och kan inte komma loss. Det bor ett annat troll här i berget, som heter Gråsten. Han sa att det låg en stor skatt bakom en av dörrarna i grottan. Om jag kunde få någon att hämta skatten och kasta den i det här hålet, så skulle jag bli människa igen och komma loss från berget. Men det måste vara hela skatten, sa han. Inte den minsta guldpeng fick fattas. Kära Jon, skulle du kunna hjälpa mig?
- Visst vill jag det! Men jag vet inte var grottan ligger.
- Den är inte svår att hitta. Den ligger i skogens mörkaste del bakom skogens högsta gran.
- Ja, då vet jag, sa Jon och gick.
Just då han skulle gå in i skogen så ropade Erik:
- Skatten ligger bakom en av dörrarna, men jag vet inte vilken. Öppnar du fel dörr så händer något hemskt.
- Vad finns bakom de andra dörrarna då? undrade Jon.
- Bakom en av dem bor en jätte med ett ont öga. Får han syn på dig förvandlas du till en sten. Öppnar du den andra dörren så kommer en stormvid och blåser ut dig i den mörka rymden.
- Jag ska nog klara mig, sa Jon och så gick han
Först gick han hem och satte på sig ett par grova skor så att han inte skulle skära sig på någon av de vassa stenarna. Han stoppade en spegel i byxfickan och hängde ett långt rep över axeln. Han tog också med sig två stora säckar, som han kunde lägga skatten i. Sedan gick han rakaste vägen till skogens mörkaste del. Han hittade skogens största gran och bakom den fick han syn på grottan.
Innan han gick in i grottan så tog han ena änden av repet och band det runt den stora granen. Den andra änden band han runt midjan. Han tog upp spegeln och gick in. Stenarna var vassa men han skar sig inte. Inne i grottan fick han syn på de tre dörrarna, en gul, en grön och en röd. Med darrande händer öppnade han den gula dörren. En stormvind kom och försökte blåsa ut honom i rymden, men det kraftiga repet räddade honom. Han sparkade igen den gula dörren och öppnade den gröna. Efter ett tag dök en jätte upp med ett stort lysande öga mitt i huvudet. Jon höll kvickt upp spegeln han hade i handen. Jätten fick syn på sig själv i spegeln och med ett väldigt brak förvandlades han till en stor sten.
Och så öppnade Jon den röda dörren och där låg den stora skatten. Där fanns så mycket guld, pärlor och juveler att bägge säckarna blev alldeles fulla. Det var väldigt tungt att bära säckarna, men Jon var stark. När han kom till sitt eget hus tänkte han först fylla en lite påse med guldpengar och behålla den för sig själv, men så kom han att tänka på Erik. Då skulle ju han fortsätta att vara ett troll och sitta fast borta på det höga berget hela sitt liv. Det fick inte hända, så Jon tog säckarna med skatten och gick till berget.
Efter ett tag var han framme vid berget. När Eriktrollet fick syn på honom, så ställde han sig upp och ropade:
- Skynda dig och kasta skatten i hålet.
Jon tömde bägge säckarna i hålet. Ett par pärlor hamnade vid sidan. Han böjde sig och kastade ner dem också. Just när han skulle resa sig, så fick han en hård spark i ändan. Han ramlade omkull och bakom sig hörde han någon som skrattade elakt. Jon vände sig om och fick syn på trollet, som han trott var vännen Erik.
- Ha, ha, ha, ho, ho, ho. Nu blev du allt lurad. Jag är inte din vän Erik. Jag är trollet Gråsten. Den där skatten har jag länge velat ha, men jag har inte kunnat hämta den själv eftersom jag är ett bergtroll och bergtroll kan inte leva på någon annan plats än uppe på ett berg.
- Men de vassa stenarna då? undrade Jon.
- De är vanliga vassa stenar. Man kan skära sig på dem, men man förvandlas inte till någonting. Jag lurade dig! Ha, ha, ha!
Och så försvann trollet ner i det djupa hålet. Jon vände sig om och gick hemåt och länge kunde han höra hur trollet skrattade och räknade guldpengar.
När han var nästan hemma, så mötte han han sin vän Erik. Jon berättade allt som hänt. När han var klar räckte Erik fram handen och sa:
- Tack ska du ha! Du riskerade livet och sa nej till en stor skatt för att rädda mig. Du är en riktig vän.
- Men du behövde ju inte bli räddad. Du var ju Erik hela tiden.
- Jo, det är sant, men det kunde ju inte du veta.
Att ha en riktig vän är mer värt en alla skatter på hela jorden.
En gång för länge sedan bodde två skogsarbetare i en liten by i utkanten av en stor skog nedanför ett högt berg. De hette Jon och Erik och var mycket goda vänner.
En dag när Jon kom hem från sitt arbete i skogen gick han upp på det höga berget för att titta på solnedgången. Då fick han se ett troll som satt på en sten bredvid ett stort hål.
- Vad är du för en figur? undrade Jon.
- Jag är din vän, Erik, sa trollet.
- Men du ser ju ut som ett troll, sa Jon.
- Jo du förstår, sa Erik. I går när jag var ute i skogen, så kom jag till en grotta som jag aldrig sett förut. Jag gick in i grottan. Inne i grottan fanns tre dörrar. En dörr var gul, en var grön och en var röd. På marken utanför grottan låg en massa magiska, vassa stenar. Jag skar mig på en av dem och förvandlades till ett troll och hamnade här. Jag sitter fast på den här stenen och kan inte komma loss. Det bor ett annat troll här i berget, som heter Gråsten. Han sa att det låg en stor skatt bakom en av dörrarna i grottan. Om jag kunde få någon att hämta skatten och kasta den i det här hålet, så skulle jag bli människa igen och komma loss från berget. Men det måste vara hela skatten, sa han. Inte den minsta guldpeng fick fattas. Kära Jon, skulle du kunna hjälpa mig?
- Visst vill jag det! Men jag vet inte var grottan ligger.
- Den är inte svår att hitta. Den ligger i skogens mörkaste del bakom skogens högsta gran.
- Ja, då vet jag, sa Jon och gick.
Just då han skulle gå in i skogen så ropade Erik:
- Skatten ligger bakom en av dörrarna, men jag vet inte vilken. Öppnar du fel dörr så händer något hemskt.
- Vad finns bakom de andra dörrarna då? undrade Jon.
- Bakom en av dem bor en jätte med ett ont öga. Får han syn på dig förvandlas du till en sten. Öppnar du den andra dörren så kommer en stormvid och blåser ut dig i den mörka rymden.
- Jag ska nog klara mig, sa Jon och så gick han
Först gick han hem och satte på sig ett par grova skor så att han inte skulle skära sig på någon av de vassa stenarna. Han stoppade en spegel i byxfickan och hängde ett långt rep över axeln. Han tog också med sig två stora säckar, som han kunde lägga skatten i. Sedan gick han rakaste vägen till skogens mörkaste del. Han hittade skogens största gran och bakom den fick han syn på grottan.
Innan han gick in i grottan så tog han ena änden av repet och band det runt den stora granen. Den andra änden band han runt midjan. Han tog upp spegeln och gick in. Stenarna var vassa men han skar sig inte. Inne i grottan fick han syn på de tre dörrarna, en gul, en grön och en röd. Med darrande händer öppnade han den gula dörren. En stormvind kom och försökte blåsa ut honom i rymden, men det kraftiga repet räddade honom. Han sparkade igen den gula dörren och öppnade den gröna. Efter ett tag dök en jätte upp med ett stort lysande öga mitt i huvudet. Jon höll kvickt upp spegeln han hade i handen. Jätten fick syn på sig själv i spegeln och med ett väldigt brak förvandlades han till en stor sten.
Och så öppnade Jon den röda dörren och där låg den stora skatten. Där fanns så mycket guld, pärlor och juveler att bägge säckarna blev alldeles fulla. Det var väldigt tungt att bära säckarna, men Jon var stark. När han kom till sitt eget hus tänkte han först fylla en lite påse med guldpengar och behålla den för sig själv, men så kom han att tänka på Erik. Då skulle ju han fortsätta att vara ett troll och sitta fast borta på det höga berget hela sitt liv. Det fick inte hända, så Jon tog säckarna med skatten och gick till berget.
Efter ett tag var han framme vid berget. När Eriktrollet fick syn på honom, så ställde han sig upp och ropade:
- Skynda dig och kasta skatten i hålet.
Jon tömde bägge säckarna i hålet. Ett par pärlor hamnade vid sidan. Han böjde sig och kastade ner dem också. Just när han skulle resa sig, så fick han en hård spark i ändan. Han ramlade omkull och bakom sig hörde han någon som skrattade elakt. Jon vände sig om och fick syn på trollet, som han trott var vännen Erik.
- Ha, ha, ha, ho, ho, ho. Nu blev du allt lurad. Jag är inte din vän Erik. Jag är trollet Gråsten. Den där skatten har jag länge velat ha, men jag har inte kunnat hämta den själv eftersom jag är ett bergtroll och bergtroll kan inte leva på någon annan plats än uppe på ett berg.
- Men de vassa stenarna då? undrade Jon.
- De är vanliga vassa stenar. Man kan skära sig på dem, men man förvandlas inte till någonting. Jag lurade dig! Ha, ha, ha!
Och så försvann trollet ner i det djupa hålet. Jon vände sig om och gick hemåt och länge kunde han höra hur trollet skrattade och räknade guldpengar.
När han var nästan hemma, så mötte han han sin vän Erik. Jon berättade allt som hänt. När han var klar räckte Erik fram handen och sa:
- Tack ska du ha! Du riskerade livet och sa nej till en stor skatt för att rädda mig. Du är en riktig vän.
- Men du behövde ju inte bli räddad. Du var ju Erik hela tiden.
- Jo, det är sant, men det kunde ju inte du veta.
Att ha en riktig vän är mer värt en alla skatter på hela jorden.
Vad är det i den här berättelsen som gör att man kan kalla den en saga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar