I dag ringde jag och pratade med min 91-åriga mamma. I november förra året ramlade hon i badrummet och bröt axeln och underarmen. Hon blev liggande nästan ett helt dygn innan hon fick hjälp och kom till lasarettet. Hon repade sig dock förvånansvärt fort. Nu klarar hon sig själv med del hjälp från kommunen.
Hon berättade att hon i dag varit ute och handlat. Hon går ner till affären med hjälp av sin rullator. Är det inte svårt, undrade jag, backen ner till affären är ju brant. Jo, men det går sa hon. Ibland släpper jag rullatorn och då rullar den iväg antingen åt vänster eller höger och då springer jag efter den. Men då kan du ju ramla, sa jag. Nej då! Jag springer så försiktigt och lite roligt måste man ju ha. Bra gjort av en som fyller 92 år i december.
2 kommentarer:
Lite roligt måste man ha...bra sagt kära farmor. En riktig konst att se det roliga i det lilla. För att trivas måste det inte ske det stora, men att man uppmärksammar de små detaljerna, som tillsammans blir en helhet...en förunderlighet.
Ja barnet i sig får man aldrig glömma... härligt att höra att hon inte har gjort det.
Min mans farmor är också väldigt pigg och rörlig för sin ålder, hon är över 90 år hon med. Jag önskar jag är lika pigg när jag blir så gammal....
Skicka en kommentar