En annorlunda norgeresa

Tisdagen den 9 november skulle det äntligen bli av. Våra förkylningar hade gett sig och vi såg fram emot att få träffa vår familj i Sarpsborg. Dagen innan vi åkte kollade jag vädret på datorn. Snöproblem på Sveriges östsida. Västkusten verkade klara sig. Det gjorde den också tills vi kom fram till Ljungskile, där blev det stopp. Långtradare hade fastnat och ställt sig på tvären vid avfarten till Uddevalla. Trafikradion meddelade detta och sa att polis fanns på plats. Det hade varit mer uppmuntrande om de sagt att bärgningsbilar var på väg. Efter två timmar började kön rulla så sakteliga - kissande herrar och damer fick snabbt söka upp sina fordon. Sedan gick allt bra. Vi var framme 2 timmar försenade, men vad gjorde det. Vi klarade att köra upp för den branta backen. Det hade inte kommit så mycket snö. Vi fick krama våra gulliga barnbarn, minstingen fick nog flest kramar.

På natten kom lite mer snö, temperaturen låg på ett par minusgrader. På morgonen drack vi vårt kaffe som vanligt. Mellanflickan hade satt sin klocka på ringning så att hon kunde vara med på morgonfikat. Det var väl gulligt. Barnen börjar skolan halv nio och jag tyckte det skulle vara kul och följa dem till skolan. Det är inte långt till deras skola - nerför den branta backen och så är man framme

Nu låg det mer snö i backen och jag sa att de skulle

vara försiktiga, men det hjälpte inte, efter ett par meter ramlade mellanflickan. Det är bäst du håller mig i handen så att du inte ramlar en gång till. Hon ramlade inte, men det gjorde jag. Benen for rätt upp i luften och jag landade på ryggen med en smäll och åkte ryggkana fem meter nerför backen. Jag förstod att något gått sönder. Jag svimmade inte trots att jag dunkade i huvudet ordentligt. Jag lyckade kravla mig upp, hade väldigt ont i ryggen och hade svårt att andas. Jag sa till barnen att de fick gå själva och på något underligt sätt lyckades jag ta mig tillbaka till huset där jag med hes stämma fick tala om att jag ramlat.

Eva tittade på min rygg och såg att den var intryckt. Irene ringde till sin husläkare dit jag fick komma direkt. Efter att hon undersökt mig ringde hon efter en ambulans som körde mig till Ostfolds sjukhus i Fredrikstad där jag hamnade på akuten - Öyeblikkelig hjelp heter det på norska och det fick jag också. Jag blev röntgad -tre revben brutna och hål på lungsäcken -ena lungan hade sjunkit ihop -syreupptagning 80% (95% - 100%normalt) Jag skickades upp till operation där de la in ett dränage som som tog bort luften som kommit in i lungsäcken - där ska det vara vakum så att lungan kan arbeta som den ska. Klockan elva låg jag på en kirurgavdelning, ont i ryggen och med ett dränage kopplat till en sorts vakumpump.

En lång slang kopplades till pumpen så att jag kunde ta med mig den om jag ville gå på toaletten som låg cirka tio meter bort. Efter tre nätter och fin behandling hade man återställt lungan och jag fick åka hem till familjen på Setervejen, lördagen den 13 november.

Jag kunde inte ligga i någon vanlig säng utan under natten till söndagen satt jag och sov i en stor svart fåtölj. På söndagen åkte vi hem -Eva fick köra hela vägen. Det hade hon aldrig gjort förut. Vi var ordentligt trötta när vi kom hem. Eva fixade till min säng så att den blev lik en sjukhussäng. Hon fick hjälpa mig så att jag kunde inta ryggläge. På natten var jag tvungen att väcka henne så att hon kunde hjälpa mig upp i sittade ställning. I kväll ska vi fixa till några rep så att jag kan dra upp mig själv.
Den här resan blev inte som vi tänkt oss, men vi märkte hela tiden hur Gud var med oss - otroligt vilken snabb och fin hjälp vi fick av den norska sjukvården. På onsdag har jag fått tid hos min husläkare här i Landskrona för kontroll av lungstatus och onsdagen den 24 skall jag till distriktsköterskan för att ta bort stygnen