Korvälskande metodist

David och Frida tycker om att klättra

Gudstjänst i Wesleykyrkan

Här kommer ett litet referat från söndagens gudstjänst.


Det är alltid härligt att komma till kyrkan en söndagförmiddag. Eftersom Eva och jag hade hand om gudstjänsten var vi där tidigt - kvart över tio. Men vi var inte först, från köket hördes glada skratt från dem som förberedde kyrkkaffet. Runt det lilla bordet i Oasen satt en samling barn som ritade och hade kul. Eva och jag gick in i kyrksalen där redan fyra personer satt och väntade på att gudstjänsten skulle börja. Jag satte upp en lapp på psalmtavlan med dagens psamnummer - tre stycken härliga psalmer om jag får säga det själv - "Namnet Jesus vill jag sjunga, sköna namn som ej förgår", en fin proklamationspsalm (nr 386),och därefter "Hur skall jag prisa dig min Gud, för kärleken du ger" (nr 334) Den passade fint till dagens tema - "Störst är kärleken" och före predikan sjöng vi "Jesus du som älskar mig, du min enda trygghet är" och som avslutning ytterligare en vers från psalm 386 Genom nöden genom natten lyser härligt Jesu namn. När man hamnar i nöd och mörker kan man lyfta sin blick se att Jesus är där, han som är ljuset på min stig. Vi behöver inte stanna i mörkret. Herren för oss alltid igenom. Förutom dessa psalmer så ledde oss Mats Arebeck i ett par lovsånger. Den första slog an en härlig ton "Gud är god!"
Eva och jag satt på första bänk, flera gånger frågade hon vad klockan var. Hon är tre i sa jag.Vi bad för varandra och precis klockan 11.00 steg hon upp i predikostolen med att glatt leende på sina läppar. Hon sa många bra saker jag vill bara nämna två.
1. Hon berättade att hon under veckan varit hos sin ögonläkare som skulle kolla hennes syn bland annat gjordes ett synfälttest. Herren vill nog i bland göra ett sådant test på oss. Vad ser vi? Är det bara oro, bekymmer, sjukdom osv.Men Herren säger: Kom högre upp, ställ dig här bredvid mig på Klippan.Vad ser du nu? Då kan vi se Guds omsorg, hans kärlek, hans barmhärtighet, nåd och trofasthet.
2. Hon berättade också en kul grej som hon hade sett i Sydsvenskans lördagskorsord. Där gjorde man reklam för Metodistkyrkan. En ledtråd i korsordet var "Lokal för Wesleys trosfränder." och svaret blev Metodistkyrkan.
Predikan
Så var det dags för predikan. Jag hade bland annat tre punkter om hur vi kan veta att Gud älskar oss.
Punkt1 Rom 5:8 Gud bevisar sin kärlek till oss, genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. (Sedan hade jag en lång utläggning om detta men det finns det inte plats för här)
Punkt 2 Matt 9:35 Han botade alla slags krämpor och sjukdomar. Hans gärningar visade Guds kärlek.
Punkt 3 Joh 6:27 - 69. Jesus undervisning. Han talade om för oss hur vi ska kunna komma in under hans kärleksfulla omvårdnad. Han hänvisade till sig själv som Livets bröd. Ät mig! Ta emot mig i era hjärtan. Det tyckte många var stötande. Det han sa var ett hårt tal tyckte man och tog avstånd från honom. Men det var inget hårt tal. Det var ett tal om Guds kärleksfullt utsträckta arm. Kom till mig. Det är hos mig det är meningen att du ska leva.Det är den bästa platsen för dig. Jag avslutade med att säga:

Tag emot Guds kärlek

+ det han gjort för dig

+ det han gör i dig

+ det han gör med dig

+ det han visar dig

och lev det nya livet i tron på en kärleksfull Fader!

Amen

En annorlunda norgeresa

Tisdagen den 9 november skulle det äntligen bli av. Våra förkylningar hade gett sig och vi såg fram emot att få träffa vår familj i Sarpsborg. Dagen innan vi åkte kollade jag vädret på datorn. Snöproblem på Sveriges östsida. Västkusten verkade klara sig. Det gjorde den också tills vi kom fram till Ljungskile, där blev det stopp. Långtradare hade fastnat och ställt sig på tvären vid avfarten till Uddevalla. Trafikradion meddelade detta och sa att polis fanns på plats. Det hade varit mer uppmuntrande om de sagt att bärgningsbilar var på väg. Efter två timmar började kön rulla så sakteliga - kissande herrar och damer fick snabbt söka upp sina fordon. Sedan gick allt bra. Vi var framme 2 timmar försenade, men vad gjorde det. Vi klarade att köra upp för den branta backen. Det hade inte kommit så mycket snö. Vi fick krama våra gulliga barnbarn, minstingen fick nog flest kramar.

På natten kom lite mer snö, temperaturen låg på ett par minusgrader. På morgonen drack vi vårt kaffe som vanligt. Mellanflickan hade satt sin klocka på ringning så att hon kunde vara med på morgonfikat. Det var väl gulligt. Barnen börjar skolan halv nio och jag tyckte det skulle vara kul och följa dem till skolan. Det är inte långt till deras skola - nerför den branta backen och så är man framme

Nu låg det mer snö i backen och jag sa att de skulle

vara försiktiga, men det hjälpte inte, efter ett par meter ramlade mellanflickan. Det är bäst du håller mig i handen så att du inte ramlar en gång till. Hon ramlade inte, men det gjorde jag. Benen for rätt upp i luften och jag landade på ryggen med en smäll och åkte ryggkana fem meter nerför backen. Jag förstod att något gått sönder. Jag svimmade inte trots att jag dunkade i huvudet ordentligt. Jag lyckade kravla mig upp, hade väldigt ont i ryggen och hade svårt att andas. Jag sa till barnen att de fick gå själva och på något underligt sätt lyckades jag ta mig tillbaka till huset där jag med hes stämma fick tala om att jag ramlat.

Eva tittade på min rygg och såg att den var intryckt. Irene ringde till sin husläkare dit jag fick komma direkt. Efter att hon undersökt mig ringde hon efter en ambulans som körde mig till Ostfolds sjukhus i Fredrikstad där jag hamnade på akuten - Öyeblikkelig hjelp heter det på norska och det fick jag också. Jag blev röntgad -tre revben brutna och hål på lungsäcken -ena lungan hade sjunkit ihop -syreupptagning 80% (95% - 100%normalt) Jag skickades upp till operation där de la in ett dränage som som tog bort luften som kommit in i lungsäcken - där ska det vara vakum så att lungan kan arbeta som den ska. Klockan elva låg jag på en kirurgavdelning, ont i ryggen och med ett dränage kopplat till en sorts vakumpump.

En lång slang kopplades till pumpen så att jag kunde ta med mig den om jag ville gå på toaletten som låg cirka tio meter bort. Efter tre nätter och fin behandling hade man återställt lungan och jag fick åka hem till familjen på Setervejen, lördagen den 13 november.

Jag kunde inte ligga i någon vanlig säng utan under natten till söndagen satt jag och sov i en stor svart fåtölj. På söndagen åkte vi hem -Eva fick köra hela vägen. Det hade hon aldrig gjort förut. Vi var ordentligt trötta när vi kom hem. Eva fixade till min säng så att den blev lik en sjukhussäng. Hon fick hjälpa mig så att jag kunde inta ryggläge. På natten var jag tvungen att väcka henne så att hon kunde hjälpa mig upp i sittade ställning. I kväll ska vi fixa till några rep så att jag kan dra upp mig själv.
Den här resan blev inte som vi tänkt oss, men vi märkte hela tiden hur Gud var med oss - otroligt vilken snabb och fin hjälp vi fick av den norska sjukvården. På onsdag har jag fått tid hos min husläkare här i Landskrona för kontroll av lungstatus och onsdagen den 24 skall jag till distriktsköterskan för att ta bort stygnen

Kulla-Gulla

Varje sommar mellan 1951 och 1963 vistades vi på en bondgård i Närke 6 km från Hallsberg (Högsäter). Det var härliga somrar. Vi hjälpte till med alla sorts arbeten på gården - mjölka, hässja hö, skörda havre, hugga och stapla ved, harva med traktor, köra häst och vagn och mycket annat. Familjen vi bodde hos hade en äldre dotter som hade många böcker på sitt rum bland andra bokserien om Kulla-Gulla. Dom böckerna läste jag igenom varje sommar, kunde dom nästan utantill. Det liv som beskrivs iböckerna tyckte jag påminde om det liv vi levde på vår sommargård. Jag har på olika antikvariat skaffat hela serien - den gamla upplagan.
Som lärare ville jag ha tag i bra högläsningsböcker och ett år tänkte jag pröva bokserien om Kulla-Gulla. Jag sa inte vad böckerna hette och jag visade inte framsidan, jag började bara att läsa. Efter att ha läst några kapitel så frågade jag om jag skulle fortsätta. De ville alla, det var i alla fall ingen som sa emot - boken var spännande. Då visade jag bokens framsida och titel. Hade jag gjort det innan så hade nog många av pojkarna protesterat, nu ville de veta hur det skulle gå. Jag läste de tre första böckerna - Kulla-Gulla, Kulla-Gulla håller sitt löfte, Kullabarnen på Herrgården.

Nu vill jag att mina barnbarn ska få stifta bekantskap med böckerna och har därför målat en tavla som visar den bild som böckerna har målat i mitt huvud om hur miljön såg ut där historien om Kulla-Gulla utspelades.

Vallåkra

Cache nummer två

Eva är fortfarande rätt så hostig så jag fick ge mig ut på cachejakt själv. Det blev en cykeltur till Vallåkra och lite klättring upp och nerför några raviner. Resultat: Två cachar.

Nöjd efter att ha hittat cachen nere i ravinen